Jag har en bekännelse

Jag är rädd för föräldrar!
Ja en del har man ju lärt känna och de har varit ok. Jag menar Jonas Öhrn är faktiskt helt ok. Trevlig rentav. Och det finns fler, men jag är liten och BLYG! Och de är stora, STORA! En del vuxna tror inte att man kan prata med nallar bara för att man typ fyllt 18... de har fel! Men om jag ska vara med på ett möte så vet jag inte hur många som är sådana. Det känns jätteskumt när man sitter mittemot någon som bara ser rakt igenom en och inte tilltalar en alls, som om man inte var riktig.
I onsdags var det möte med föräldrar. Jag kikade ut från Lenas väska, genom blixtlåset såg jag, tror det var Felicias pappa. Felicia är supergo, men hennes pappa är typ tio gånger så stor som mig. Jag blev jätterädd. Men det bestämdes en hel del bra saker.
Klassen ska ha DISCO! Till Halloween som jag älskar.
Kul!
Idag har vi möblerat om i klassrummet, jag fick två egna bord som jag kan sitta och rätta vid. Jubel! Det ser fint ut. Nu ska jag sluta skriva här och rätta era glosor, glöm inte att få Veckans ord påskrivna av era föräldrar. Föräldrar har rätt att veta hur det går för deras barn! (även om de är jättestora och lite läskiga)
Och så har vi pratat om kalligrafi, det är hopplöst. Jag kan inte alls, har tassarna mitt i handen eller vad det är man säger. Kommer aldrig att lära mig, eller iallafall bli sist.
Busiga Björnkramar från Lage